Ett år! Lite reflektioner.

Idag för ett år sedan vaknade jag på Sophiahemmet, måendes sådär. Hade haft en ontnatt efter operationen o fått en del morfin. Men mådde nog ändå, efter omständigheterna, ganska bra. Det är inte klokt vad ett år går fort! Vart tar tiden vägen egentligen? Skall försöka mig på en sammanfattning av det iaf.

Jag har gått ner 40,4 kg (glömt att väga mig den här veckan så jag får gå på den vikten).
Minskat från BMI 44,6 till 29,4, alltså från fetma till övervikt.
Gått från storlek 54 o XXL till 42 o M.
Minskat en skostorlek (hmmm).

När jag åkte upp till Sophiahemmet hängde min vigselring i en kedja om halsen för att den var alldeles för liten. Nu är den tillbaka där för att den är alldeles för stor.
Badhanddukarna har blivit badlakan istället :).

Jag har under det här året mått väldigt bra, sluppit komplikationer överhuvudtaget. Vad jag däremot har haft, o har fortfarande, så är det problem med det jäkla vattnet, big time! Alltså, jag tycker inte om vatten, o min mage tycker inte om det heller. Men jag kämpar med det, hela tiden. Vad gäller mat så kan jag äta det mesta, men dumpar på för fet mat o sött. Har svårt att äta glass om det inte är sorbet, o då äter jag en liten kula bara. Spagetti är ingen hit, känns som ett ormbo i magen, men annan pasta går bra, dock helst fullkorn. Att värma pastan funkar INTE, tokdumpar på det. Jag verkar ha fått alla typer av dumpningar, frossa, hjärtklappning, illamående men kräks aldrig, trött, yrsel. Märker oftast redan efter 5 min att det här var inte bra. Ibland testar man ju saker fast man vet att man inte borde, men det ger svar snabbt. Ibland går dumpningen över på bara 15 min, ibland får jag gå o lägga mig o kan sova typ 11 timmar. Så det varierar kan man säga. Å andra sidan så är jag glad att jag dumpar (korkskalle japp) men det visar ju att det hela funkar o jag skall ju inte äta det som jag inte mår bra på, för då är det inte bra.

Vad jag kan ha lite problem med är att folk inte hälsar på mig, el också märker man att de ser lite undrande ut när man hälsar på dem. Har fått frågan flera gånger om jag är sjuk (hm, ser jag så jäklig ut tänker jag då), men också kommentarer som att herregud vad du ser pigg o fräsch ut, nu ser du ju ut som när vi gick i gymnasiet (hoppas jag verkligen inte eg), vad liten du har blivit (den är vanlig). Dock har jag blivit kraftigt synskadad för jag ser inte att jag ändrats så mycket. Måste ha kort från innan operationen jämte nytagna för att jag också skall se skillnaden. Ja, jag fattar, men jag ser det inte. Himla konstigt, hur är hjärnan funtad. O då har ju inte jag gått ner så särskilt fort, om man ser en del andra (ja, jag vet att man inte skall jämföra). Men jag vet inte om jag eg skulle vilja gått ner fortare, för nu har huden ändå hunnit med ganska bra. Jag har inget häng på låren el armarna, dock hänger det häftigt om det som en gång var bröst. Tur att man kan rulla in dem o lägga dem i bh:n så de fyller ut lite. Magen har jag inte blivit av med, el nu ljuger jag för det har jag ju. Annars hade det varit väldigt konstigt eg, men jag är inte av med den så som jag vill. Mycket av min vikt har ju, o gör fortfarande, sitter på magen o det är INTE kul. Vill ha en liten mage, NU! Men jag får hoppas att de 10 kilona jag har kvar, enligt mig själv, tar bort magen, o inte ansiktet. För då kommer det bli ett par ögon kvar i det bara ;).

Jag trivs ganska bra med mig själv nu, jämfört med för ett år sedan. Vågar göra mycket mera som jag inte ansåg jag kunde göra när jag var riktigt tjock. Mår inte dåligt av att gå ut o äta, det gjorde jag då, för jag kände det som alla tittade på mig o tänkte: skall hon verkligen äta sånt där, så som hon ser ut. Sen om det var så har jag ju ingen aning om, men min hjärna funkade så. Jag backar inte för att åka saker på Liseberg med sonen idag, jag springer utan att tungan hänger bakom mig o släpar. Jag känner mig ganska stolt över mig själv idag, att jag faktiskt lyckats med det här, även om det är en bit kvar. Det är något jag kämpar med, att lära mig känna mig stolt över vad jag gjort, för eg tycker jag inte att jag gjort så mycket. Javisst, jag har opat mig, men eftersom jag mått så bra så känns det som att allt har gått väldigt smärtfritt o utan så mycket inblandning av mig själv egentligen. Men det är ju jag som lagar min mat, alltså bestämmer jag hur mitt matintag ser ut, o det är ju faktiskt det som styr hur det gått.

Just nu märks det att livet är lite hektiskt för jag känner att det blir slarv med maten. Äter inte riktigt så bra som jag borde, o det märks ju på vågen. O de här sista kilona kommer jag få kämpa med. Men gissa om jag skall, nästa vecka ;). För nu är det ingen idé att jag försöker ens. O som sagt, jag mår inte bra om jag äter helfel, så jag känner att det är ganska lugnt :). Bara man inte går upp så känns det ok. O skulle jag inte gå ner 10 till utan "bara" 5 el 3, så bryter jag inte ihop. För jag känner mig nöjd med mig själv idag, något jag inte gjort på måååååååååånga år. Jag kan ha ett par tajta byxor utan att jag känner mig tjock o även en åtsittande överdel. O även om det känns ovant, så känns det bra att jag kommit så långt. Inga mer säckkläder för mig ;). Nu är det slut med det. Så är det bara. Den tiden är helt förbi när jag köpte mig en tröja för att gömma mig i. Idag köper jag inga svarta kläder alls nästan, det var det enda som fanns i min garderob innan. Idag vill jag ha färger, o vilka som helst, bara plagget känns bra :).

Vad vill jag säga med det här svamlet då? Jo, att om det är någon som läser det här o funderar på det här med operation så säger jag: Gör det, det är verkligen värt allt. Man får så mycket bättre liv än när man går o mår dåligt för att man är för tjock. Komplikationer finns, javisst, men det är inte så många som en del vill påskina. Oftast är det de som inte är opererade, o inte heller behöver det, som är de största olyckskorparna. För att inte tala om media då, men de måste ju ha rubriker. För vi som mår bra, vi skapar ju inga rubriker. Men jag tror att vi sparar mycket för samhället, mindre sjukskrivningar, både långa o korta sådana. Förhoppningsvis slipper vi stora problem senare i livet som vi kanske annars skulle fått. Så jag är verkligen jättenöjd med att jag tog steget till att välja operationen. O frågar någon om jag skulle göra om den om jag visste hur det skulle bli så säger jag JAAAAA utan att tveka. Dessutom möts man av en annan syn på en när man blivit lättare, så är det bara. Tragiskt, men människor är så ytliga, ser inte människan innanför skalet.

Sen har jag träffat nya människor genom operationen. För utan den hade jag aldrig satt igång att blogga tror jag. O genom den har jag träffat många nya bekantskaper, en del "bara" genom bloggen, några har jag träffat irl, en del bloggar tyvärr inte för tillfället. En del pratar jag med här, en del på fb o en del spelar wordfeud med mig :). O hur man än umgås med sina nya vänner så är det precis så jag ser er, mina vänner. Jag har min blogg att skriva av mig i, den är min ventil när det blir för mycket el lite av något, o ibland är det kommentarer från er som gör att man känner sig glad igen. Jag har lite mycket runt mig ibland o då är jag dålig på att kommentera o ber om ursäkt för det, men jag läser era bloggar o uppskattar dem mycket. Oavsett om det handlar om det vardagliga livet, sjuka barn, matlagning, hundvalpar, kattungar el att man tränar mycket. För det ger mig energi skall ni veta. Både att se att man inte är ensam om tunga stunder el vad det är. Så tack för att ni finns!

Kram på er, nu skall jag åka o slita lite igen :). Ha en underbar dag. O glöm inte vantarna, för det är KALLT idag!