Före o efter......

Har funderat en hel del på hur, o om, livet har förändrats sedan jag gjorde mig GBP. Vad har hänt egentligen? Jag tycker ju själv att det inte hänt så mycket, men man får lite tankeställare när man, som jag, mött 4 personer som jag känner ganska väl o dessa bara passerar en utan att hälsa. Visst, de tittar lite men hälsar inte..... Eh, då blir jag lite nojig o undrar vad jag gjort dem. Men jag är ju inte den som är den utan säger snabbt: Hej, hälsar du inte längre! Har jag gjort dig någonting? Får då till svar att de inte känt igen mig, el inte varit helt säker på att det var jag verkligen. En vågade inte för hon trodde att jag blivit väldigt sjuk. Helt knäppt, tycker jag (men säger det naturligtvis inte till dem), för min bild av mig är ju densamma. Självbild som är lite skev kanske?!

Livet har ju naturligtvis förändrat sig en hel del. Jag får ofta frågan om jag mår bra efter open, o om jag haft några problem. Jag kan inte säga att jag haft några som helst problem, som komplikationer och så. Men det är ju en stor omställning naturligtvis. Det är ju nu 9½ månad sedan jag opades o jag känner mig ganska trygg i hur jag lever efter. Det var ju jobbigt direkt efter med att man inte kände hunger, törst el något sådant. Detta har ändrat sig ganska markant. Idag känner jag verkligen när det gått för lång tid sedan jag åt. Får värsta blodsockerfallen, känner mig skakig, mår illa, yr i huvudet, blir jäkligt grinig o mår riktigt kass. Får inte samma känsla om jag missar drycken, det är min stora stötesten, vattnet, o har varit hela tiden. Tycker inte om vatten helt enkelt, o kan inte hjälpa det. Så jag får tvinga mig att dricka, o glömmer ofta bort det tyvärr.

Jag har alltid knäckebröd el liknande samt mjukost i väskan o oftast en bar som jag kan ta till om det drar ut på tiden innan jag får mat. Skall jag iväg planerar jag noga o har med mig frukt, makrill i burk, knäckebröd o lite nötter t ex så jag vet att det inte blir kris någon gång. Jag har alltså fått börja tänka på vad jag skall göra o hur lång tid det kommer att ta så jag slipper blodsockerfall. Det funkar ju inte riktigt som förr när man kunde slänga i sig en hamburgare från donken bara så där, för hamburgare, el brödet mer, mår jag riktigt skit av.

Förändringar på mig själv, som jag verkligen ser, är att halsbandet har blivit mycket längre *haha*. Mitt smycke som satt strax under halsgropen sitter nu nästan nere mellan brösten. Dags att köpa ny kedja. Min vigselring snurrar på fingret, den är inte för stor men kommer att bli. Den kunde jag inte ens få på fingret när jag opades. Badlakanen har blivit större ;). Skorna har blivit för stora i den vanliga storleken, o naturligtvis kläderna också ;). Jag har alltid skrattat lite åt bilder när man får plats i ett byxben på de byxorna man hade när man började banta, fotomontage ;), men nu är jag där själv. De byxorna jag hade när jag åkte upp till Stockholm är så megastora så det är inte sant *hihi*.

Jag har lätt att springa o blir inte andfådd av att springa 3 trappor upp till min dotter utan att stanna. Det fanns ju inte ens på världskartan för ett år sedan. Då trodde jag att jag skulle dö när jag gick upp för trappor. För trappor just var helvetet på jorden. Idag bekymrar det mig inte speciellt :). Jag vågar mycket mer, el rättare sagt, jag gör saker som jag inte tyckte jag kunde göra som jättetjock. Som att åka vattenrutschkana t ex. El ens åka till badhuset utan att känna mig som en elefant. Alltså kan jag göra mycket mer med både mina barn o barnbarn idag som jag vill göra :). Idag känner jag mig inte så obekväm när kameran kommer fram heller. Visst, jag gillar den inte men jag får inte bryt av den heller *hihi*. Jag tycker det är jättejobbigt med kläder o att köpa kläder. Låter ju inte klokt, men så är det. Drar mig i det längsta för det eftersom jag inte tror att jag kan ha storlek 42/44 el L, jag som haft storlek 52 el XXL. Har jättesvårt att förstå att jag kan gå i de "små" kläderna. Det är ju så himla länge sedan jag hade de storlekarna, typ 11 år sedan el nåt.

O nu har jag tagit ett beslut att lägga ut före o efterbilder här i bloggen. Här kommer några.

Sonens födelsedag förra året, hemskt. Det är nog min toppvikt tror jag :(.

Det här är från helgen innan jag åkte upp o opades. Hade gått ner lite under flytet o från remissen skickades in.

Det är ju ingen kul profil man har *suck*.

13 november när lille Kasper föddes.

Någon gång i februari, tror jag. Lite har ju hänt med dubbelhakan iaf ;).

I mars, när vi är på Kaspers dop. Här kan jag också se att det hänt lite.

 

Det här är i söndags, 24/7, alltså exakt ett år sedan första bilden. Ja, jag ser skillnaden när jag tittar på bilderna. Det är drygt 35 kg sedan *puh*.

Även dubbelhakan är betydligt mindre. Nu är det bara löst skinn som jobbas hårt på för att det skall försvinna ;). O håret, el avsaknaden av det *suck*. Det är ju inte så kul när man redan innan har typiskt skandinaviskt hår, tunt alltså. Förhoppningsvis så tar det sig igen.

Jag har idag ca 17 kg kvar o jag jobbar hårt nu för att de skall försvinna. Har plockat fram min pärm som jag fick från Sophiahemmet, samt kokboken jag köpte, för att få lite ny inspiration. Jag känner att jag snöat in på vissa saker o behöver göra förändringar. För jag skall ta de här 17 också, så är det bara. Visst, jag är jättenöjd idag, men jag är så förbannat trött på min mage som inte vill minska. Jag vill inte bli smalare i ansiktet nu, utan jag vill bli av med magen. Den stör mig oerhört, o även om jag vet att jag inte blir av med den helt eftersom jag är byggd så, så är det bättre om det är löst skinn än som nu en bulle, stooooor sådan.

Det blev ett långt inlägg, sorry för det. Men idag kände jag att behövde göra det här, för min egen skull, o för att få min självbild förbättrad. Vet inte om det kommer att ske, men jag tror bilder är det enda sättet att påverka den. Vad gör ni för att förändra er självbild, el har er hjärna hängt med?

När inget är roligt....

Fick en fråga på fb igår om var jag var..... om jag jobbade mycket el så...... Svaret är nej. Tyvärr kan jag inte skylla min frånvaro på jobb, el eg något annat heller. Bara på att jag gått ner lite för räkning. Är less.... På vad? Ja, vad svarar man på det? Typ allt! Less på vintern, kylan, snön, blöt snö, is, hål i plånboken typ, bilen gick inte igenom (igen, trots reparation), bråkig son, inte bli frisk någon gång. Ja, jag tror ni fattar, eller? När jag blev sjuk med feber o skit så la mina luftrör av, igen. Jag är förkylningsastmastiker o när det är sånt här väder när jag blir sjuk så lägger mina luftrör bara av. Jag orkar inte andas ordentligt, de krampar mest hela tiden, o jag får massor med slem i halsen. Visst, jag tar min medicin när jag blir sjuk, men den räcker inte till. O jag är väldigt allergisk mot penicillin så jag får ta cortison istället för att det skall lägga sig, så jag skall kunna andas överhuvudtaget. Så jag började min kur med cortison o mår da shit.

De tre dagarna som jag sov bort med hög feber gjorde att jag kom ur fas med allt. Mat, drickande, rutiner.... O cortisonet gör att jag mår skakigt, o samlar på mig vätska o blir hungrig! Jävligt hungrig! O grinig o arg. Alltså skit är det. Kan säga att viktminskning den här veckan var det inte tal om, däremot uppgång med 4 hg, o jag känner mig som en elefant! Känner mig som jag gått upp mina 24 kg som jag gått ner, skitjobbigt. Alltså, det är inte det att det är hela världen att ha gått upp 4 hg, utan helt plötsligt har ett hjärnspöke flyttat in i mitt huvud. Jaha, du fixar inte det här heller. Trodde du verkligen att du skulle klara av att gå ner i vikt? Glöm det! Du kan inte! Ja, ni fattar att hjärnan har slått runt eller?! O jag kan inte riktigt deala med den, om man säger så. Den gör inte som jag säger liksom. Jävla skit! Visst, jag kommer att komma på banan igen, bara cortisonet går ur kroppen på mig, men kuren var slut igår så det kommer ta några dagar innan dess. *suck*

Dessutom naturligtvis en jävla fullmåne! Fan vad jag hatar när det är det! Då slår hjärnan runt på mig också, totalt. Är fruktansvärt påverkad av månen o mår aldrig bra när det är fullmåne tyvärr. Så några dagar innan o efter är skitjobbiga. O som om det då inte skulle räcka så är det dags för mens snart. Men va fan, det är lika bra att ta allt på en o samma gång. Så kanske det går över snabbare. Men det är liiiiiiite tungt, kan jag  säga. Jag har liksom ingen lust med någonting, o ingen ork över till någonting heller.

O för att göra allt riktigt toppen så skulle jag iväg i morse för att göra en datortomografi på mina njurar. Jag har gjort gallröntgen pga att jag varit inne några gånger med rejäla gallstensanfall, men de hittar inga stenar. Så då vill de göra koll på njurarna. Jaha, ok, ingen frukost, bara dricka en jäkla massa vatten innan. Typ några liter på en timme. O inte gå på toa... Ja, ni fattar eller? O så samtidigt få igång sonen som inte vill gå upp på morgonen. *morr*. Men jag kom upp till röntgen 8.25, skulle vara där 8.30. Blir inropad o så säger hon ja, då är det dags för kontrastvätskan. Eh, säger jag, va? Ja, annars går inte det här ju, så nu skall du få den. Men hallå, sa jag, jag är allergisk mot kontrast. Får astmaanfall och klåda på hela kroppen, så det känns inte så bra eftersom jag är ganska dålig i mina luftrör redan innan. Så hon iväg o kollar min journal som hon kommer in med. Jadå, det står med STORA bokstäver i rött, ALLERGISK o mot vad allt jag är allergisk (det är en del, ja, i läkemedelsväg). De hade missat det! Jaha, jättebra, el inte. De skulle ha haft skickat särskilda allergimediciner till mig innan som jag skulle haft tagit 12 timmar innan röntgen bl a. Behöver jag säga att jag var riktigt jävla irriterad när jag gick därifrån eller? Herregud, hur svårt kan det vara att kolla upp saker egentligen. Det stod liksom inte i minsta storleken på bokstäver o inte instucket i texten utan på framsidan i stort med rött! Puckon! Nej, jag förde inte väsen, jag orkade inte, bara suckade o sa att jag tyckte det var ynkligt. O så gick jag. Med en ny tid i handen. Men mediciner skall de skicka till mig, för det lämnar de inte ut hur som helst! Idioter, men det skiter ju jag i. Skicka ni dem!

Nästa vecka, fredag, skall jag dema första gången för det här bolaget. De har bokat upp mig typ varje fredag, men bara fredagar, fram till v 12 i stort sett varje vecka. Men inte 2 dagar/vecka som de sagt. O det gör mig lite irriterad också. För om de säger att det skall vara 2 dagar så får de ju ha det, eller? Det går liksom inte att leva på 1 demo/vecka med deras löner kan jag säga. Så blir det inte uppbokat mer så blir det nog inte så många demon för de här damerna kan jag säga. Jag har skickat iväg mitt CV till några andra bolag också, så får jag se vad det ger. Den som lever får se.

På lördag skall jag till Malmö på Kick off med NuSkin. Skall iaf bli trevligt (hoppas jag). Trevligt ressällskap har jag iaf. O så hoppas jag att det är riktigt bra där nere så arbetsinspirationen hoppar upp o slår igång mig ;).

Ursäkta långt o boring inlägg, men så är det just nu, sorry. O tack för goa hälsningar på fb från goa tjejerna. Kram från en som verkligen längtar efter våren!!!!