Ett år! Lite reflektioner.

Idag för ett år sedan vaknade jag på Sophiahemmet, måendes sådär. Hade haft en ontnatt efter operationen o fått en del morfin. Men mådde nog ändå, efter omständigheterna, ganska bra. Det är inte klokt vad ett år går fort! Vart tar tiden vägen egentligen? Skall försöka mig på en sammanfattning av det iaf.

Jag har gått ner 40,4 kg (glömt att väga mig den här veckan så jag får gå på den vikten).
Minskat från BMI 44,6 till 29,4, alltså från fetma till övervikt.
Gått från storlek 54 o XXL till 42 o M.
Minskat en skostorlek (hmmm).

När jag åkte upp till Sophiahemmet hängde min vigselring i en kedja om halsen för att den var alldeles för liten. Nu är den tillbaka där för att den är alldeles för stor.
Badhanddukarna har blivit badlakan istället :).

Jag har under det här året mått väldigt bra, sluppit komplikationer överhuvudtaget. Vad jag däremot har haft, o har fortfarande, så är det problem med det jäkla vattnet, big time! Alltså, jag tycker inte om vatten, o min mage tycker inte om det heller. Men jag kämpar med det, hela tiden. Vad gäller mat så kan jag äta det mesta, men dumpar på för fet mat o sött. Har svårt att äta glass om det inte är sorbet, o då äter jag en liten kula bara. Spagetti är ingen hit, känns som ett ormbo i magen, men annan pasta går bra, dock helst fullkorn. Att värma pastan funkar INTE, tokdumpar på det. Jag verkar ha fått alla typer av dumpningar, frossa, hjärtklappning, illamående men kräks aldrig, trött, yrsel. Märker oftast redan efter 5 min att det här var inte bra. Ibland testar man ju saker fast man vet att man inte borde, men det ger svar snabbt. Ibland går dumpningen över på bara 15 min, ibland får jag gå o lägga mig o kan sova typ 11 timmar. Så det varierar kan man säga. Å andra sidan så är jag glad att jag dumpar (korkskalle japp) men det visar ju att det hela funkar o jag skall ju inte äta det som jag inte mår bra på, för då är det inte bra.

Vad jag kan ha lite problem med är att folk inte hälsar på mig, el också märker man att de ser lite undrande ut när man hälsar på dem. Har fått frågan flera gånger om jag är sjuk (hm, ser jag så jäklig ut tänker jag då), men också kommentarer som att herregud vad du ser pigg o fräsch ut, nu ser du ju ut som när vi gick i gymnasiet (hoppas jag verkligen inte eg), vad liten du har blivit (den är vanlig). Dock har jag blivit kraftigt synskadad för jag ser inte att jag ändrats så mycket. Måste ha kort från innan operationen jämte nytagna för att jag också skall se skillnaden. Ja, jag fattar, men jag ser det inte. Himla konstigt, hur är hjärnan funtad. O då har ju inte jag gått ner så särskilt fort, om man ser en del andra (ja, jag vet att man inte skall jämföra). Men jag vet inte om jag eg skulle vilja gått ner fortare, för nu har huden ändå hunnit med ganska bra. Jag har inget häng på låren el armarna, dock hänger det häftigt om det som en gång var bröst. Tur att man kan rulla in dem o lägga dem i bh:n så de fyller ut lite. Magen har jag inte blivit av med, el nu ljuger jag för det har jag ju. Annars hade det varit väldigt konstigt eg, men jag är inte av med den så som jag vill. Mycket av min vikt har ju, o gör fortfarande, sitter på magen o det är INTE kul. Vill ha en liten mage, NU! Men jag får hoppas att de 10 kilona jag har kvar, enligt mig själv, tar bort magen, o inte ansiktet. För då kommer det bli ett par ögon kvar i det bara ;).

Jag trivs ganska bra med mig själv nu, jämfört med för ett år sedan. Vågar göra mycket mera som jag inte ansåg jag kunde göra när jag var riktigt tjock. Mår inte dåligt av att gå ut o äta, det gjorde jag då, för jag kände det som alla tittade på mig o tänkte: skall hon verkligen äta sånt där, så som hon ser ut. Sen om det var så har jag ju ingen aning om, men min hjärna funkade så. Jag backar inte för att åka saker på Liseberg med sonen idag, jag springer utan att tungan hänger bakom mig o släpar. Jag känner mig ganska stolt över mig själv idag, att jag faktiskt lyckats med det här, även om det är en bit kvar. Det är något jag kämpar med, att lära mig känna mig stolt över vad jag gjort, för eg tycker jag inte att jag gjort så mycket. Javisst, jag har opat mig, men eftersom jag mått så bra så känns det som att allt har gått väldigt smärtfritt o utan så mycket inblandning av mig själv egentligen. Men det är ju jag som lagar min mat, alltså bestämmer jag hur mitt matintag ser ut, o det är ju faktiskt det som styr hur det gått.

Just nu märks det att livet är lite hektiskt för jag känner att det blir slarv med maten. Äter inte riktigt så bra som jag borde, o det märks ju på vågen. O de här sista kilona kommer jag få kämpa med. Men gissa om jag skall, nästa vecka ;). För nu är det ingen idé att jag försöker ens. O som sagt, jag mår inte bra om jag äter helfel, så jag känner att det är ganska lugnt :). Bara man inte går upp så känns det ok. O skulle jag inte gå ner 10 till utan "bara" 5 el 3, så bryter jag inte ihop. För jag känner mig nöjd med mig själv idag, något jag inte gjort på måååååååååånga år. Jag kan ha ett par tajta byxor utan att jag känner mig tjock o även en åtsittande överdel. O även om det känns ovant, så känns det bra att jag kommit så långt. Inga mer säckkläder för mig ;). Nu är det slut med det. Så är det bara. Den tiden är helt förbi när jag köpte mig en tröja för att gömma mig i. Idag köper jag inga svarta kläder alls nästan, det var det enda som fanns i min garderob innan. Idag vill jag ha färger, o vilka som helst, bara plagget känns bra :).

Vad vill jag säga med det här svamlet då? Jo, att om det är någon som läser det här o funderar på det här med operation så säger jag: Gör det, det är verkligen värt allt. Man får så mycket bättre liv än när man går o mår dåligt för att man är för tjock. Komplikationer finns, javisst, men det är inte så många som en del vill påskina. Oftast är det de som inte är opererade, o inte heller behöver det, som är de största olyckskorparna. För att inte tala om media då, men de måste ju ha rubriker. För vi som mår bra, vi skapar ju inga rubriker. Men jag tror att vi sparar mycket för samhället, mindre sjukskrivningar, både långa o korta sådana. Förhoppningsvis slipper vi stora problem senare i livet som vi kanske annars skulle fått. Så jag är verkligen jättenöjd med att jag tog steget till att välja operationen. O frågar någon om jag skulle göra om den om jag visste hur det skulle bli så säger jag JAAAAA utan att tveka. Dessutom möts man av en annan syn på en när man blivit lättare, så är det bara. Tragiskt, men människor är så ytliga, ser inte människan innanför skalet.

Sen har jag träffat nya människor genom operationen. För utan den hade jag aldrig satt igång att blogga tror jag. O genom den har jag träffat många nya bekantskaper, en del "bara" genom bloggen, några har jag träffat irl, en del bloggar tyvärr inte för tillfället. En del pratar jag med här, en del på fb o en del spelar wordfeud med mig :). O hur man än umgås med sina nya vänner så är det precis så jag ser er, mina vänner. Jag har min blogg att skriva av mig i, den är min ventil när det blir för mycket el lite av något, o ibland är det kommentarer från er som gör att man känner sig glad igen. Jag har lite mycket runt mig ibland o då är jag dålig på att kommentera o ber om ursäkt för det, men jag läser era bloggar o uppskattar dem mycket. Oavsett om det handlar om det vardagliga livet, sjuka barn, matlagning, hundvalpar, kattungar el att man tränar mycket. För det ger mig energi skall ni veta. Både att se att man inte är ensam om tunga stunder el vad det är. Så tack för att ni finns!

Kram på er, nu skall jag åka o slita lite igen :). Ha en underbar dag. O glöm inte vantarna, för det är KALLT idag!

6 veckor idag.

Jag fattar inte vart tiden tar vägen egentligen. För 6 veckor sedan vid den här tiden var jag så nervös så jag nästan kräktes för att jag skulle in o opereras. Solen sken o det var en fin höstdag. Idag sitter jag lugnt o sansat (nåja, tjatar förvisso på sonen om att han skall bli klar någon gång) och skall ha mitt 6-veckorssamtal med dem och snön ligger åter vit på taken. Ja, varannandags väder verkligen *suck*. Det snöar fortfarande och ser ut att komma ner en hel del.

Vikten ja, 1,2 kg den här veckan. Misstänker att helgens katastrof med maten ligger till grund för det resultatet + att jag definitivt inte druckit tillräckligt. Har också bestämt mig för att jag skall åka till simhallens träningsställe o börja träna några gånger/vecka. Jag skall inte träna styrketräning utan köra crosstrainer el/löpband eftersom jag har så svårt att ta mig ut i det här eländiga vädret. Så till imorgon skall jag boka in första tillfället. Får då träffa en instruktör så skall vi gå igenom upplägg mm. Går jag här så får jag tillgång till båda simhallarnas träningsställe, men bara simhallen där jag anmält mig. Så det får bli till Kungsbacka jag kommer anmäla mig, eftersom jag inte vill simma här i Fjärås. De har dåligt med tider o konstiga tider. Dock kan det hända att mannen anmäler sig också, men då i Fjärås, eftersom vi då kommer åt båda simhallarna o vi kan gå och simma i vilken av hallarna som vi vill, en av oss, med sonen, o behöver bara betala för en person vilket som. Så tänker jag :).

Nu skall jag skicka iväg sonen o sedan efter frukosten åka till en kompis en stund. Behöver komma utanför dörrarna lite känner jag.

Ta det lugnt i snön idag :)

Yes! :)

Idag visade vågen på 10,2 kg minus :)! Det är alltså sedan jag började flyta, 5,2 kg sedan operation. Det går inte fort ännu, men det går iaf neråt :). Känns jättebra.

Idag har varit en grå o dimmig dag. O jag har haft en riktig tröttdag. Har eg inte haft någon sådan sen de första dagarna efter operationen, men idag har det gått i ultrarapid verkligen. O så gick jag t om o la mig mitt på dagen, nåt som så gott som aldrig händer annars. Somnade, el halvsomnade, i några timmar o sen var jag helbombad i huvudet kändes det som. Men nån sån dag får man väl ha ibland.

Idag blev det köttfärslimpa med potatis, blomkål, morötter, sås o lingon till. Det är alltid gott, tycker hela familjen. Pressade en hel massa frukt till juice, kändes som det behövdes. Saknar frukt ibland, men kan inte äta äpplen men ha dem i juice går bra. Det blev äpple, päron, ananas, apelsin o några vindruvor o det smakade inte helt fel. Älskar min juicepress :).

Ha en fin söndagskväll!

Vad är Gastric Bypass?

Jag är ju ganska öppen om att jag skall göra en gbp. Jag menar, det undgår ju ingen att jag är överviktig, för gör det det då har de fel på synen ;). O som jag sagt tidigare så har jag provat hur många bantningsmetoder som helst, känns det som. När jag talar om för folk att jag skall göra operationen så har jag bara fått positiva reaktioner, vilket känns jätteskönt. Tror bara att det är en enda person som sa lite spydigt "Tror du att du klarar det här då, eftersom du inte klarat något annat?" Jaha, tack för den! Men å andra sidan är jag inte det minsta förvånad att just den personen kläckte ur sig det. Vän, javisst, men inte alltid så vänlig kanske. Annars är det som sagt odelat positiva reaktioner o de önskar mig verkligen lycka till. Många frågar vad det innebär o vad det kommer innebära för mig när operationen är gjord, o det är inte alltid lika lätt att förklara. Jag brukar säga "Kortfattat så kommer de möblera om i magen ganska rejält". För det är ju det de gör, ommöblering av stora mått :).

Såhär beskriver Bariatric Center på Sophiahemmet, där jag skall opereras, det hela.

Vid en gastric bypass skapar kirurgen en liten magsäcksficka (ca 30 ml). Den lilla fickan är direkt kopplad till tunntarmens mellersta del (jejunum). Under måltiden samlas maten snabbt i fickan. Eftersom det bara krävs en liten mängd mat för att fylla fickan, skickar övre delen av magsäcken tidigt en mättnadssignal till hjärnan, som om hela magsäcken vore full. Detta är en av de bidragande faktorerna till att man känner sig mätt snabbare och äter mindre. Dessutom känner man sig mindre hungrig eftersom magsäcksfickans innehåll töms direkt till en del av tunntarmen som skiljer sig från vad som är normalt.

Eftersom maten går förbi den första delen av tunntarmen (duodenum), absorberar kroppen mindre näringsämnen och kalorier. Jämfört med normal matspjälkning, smälts maten i ett senare stadium genom att momentet när maten blandas med magsafter, galla och safter från bukspottskörteln fördröjs. Kirurgen kan besluta sig för att ändra längden på tarmsegmenten för att framkalla en större eller mindre malabsorption.

Det är ju ingen liten operation, men den är väldigt effektiv. Jag har flera goda vänner som gjort den, både nyligen o för många år sedan, o samtliga är väldigt nöjda. Visst, det är tufft efter operationen med hur man mår kanske, men samtidigt så vinner man så mycket på det. Det är samtligas kommentar om operationen. Och det känns för mig jättetryggt. För de som genomgått den vet ju, läkarna utför ju "bara" själva ingreppet men har ingen personlig erfarenhet av hur det är att leva som gbp-opad. Missförstå mig rätt nu när jag säger att de "bara" utför. Visst träffar de de opererade efteråt, men det är ändå skillnad på att träffa en patient o få berättat o att själv ha gjort en sak. Så jag känner mig nöjd med att mina vänner har så goda referenser att ge mig. Det är ju det som har gjort att jag tagit steget att genomgå operationen.

Nu är det inte långt kvar till min operationsdag. Bara 2 veckor! Herregud, vad fort det börjar gå nu. Hissnar nästan när jag tänker på att det är så kort tid kvar. O det är då den lille elakingen vaknar på vänster axel igen, "Tänk om jag inte vaknar upp ur narkosen!" "El som hänt tidigare, tänk OM jag vaknar upp ur narkosen under operationen. Precis som när jag opererade axeln." "Tänk om det uppstår komplikationer som gör att jag blir jättedålig efteråt!" Ja, han hittar hur många såna negativa tankar som helst. Men det klart att det kommer gå bra! Jag har ju bestämt mig för att det kommer göra det :).

I veckan nu måste jag fixa med skolskjuts/skoltaxi till sonen. Han är ju berättigad till det men eftersom vi valt en annan skola än den som är närmast så har jag kört honom dit varje dag. Nu har jag fått reda på att eftersom han är berättigad till skolskjuts till den skolan han eg tillhör så är han det till den skolan han går på. Men det går inga bussar, el rättare sagt, jag tänker INTE släppa honom ut på våran jättetrafikerade väg o korsa den dessutom. Så de får fixa så han får åka taxi på morgonen istället. För efter operationen så kanske jag inte kan köra honom o då måste det vara klart. Så det är veckans sak jag måste ta tag i. Samt en hel del andra saker som måste fixas innan det är dags. O vissa av de sakerna är verkligen inte roliga, mer jättejobbiga, o jag har ångest för dem. Men det hjälper inte, de måste göras iaf. Imorgon kväll är det dessutom dags för första föräldramötet. Har en del saker jag skall ta upp som jag inte riktigt gillar, o jag försöker alltid ta tag i sånt som berör mina barn så snabbt som möjligt. Ja, jag kan vara en besvärlig förälder som ställer krav på skolan mm. När det gäller mina barn är jag tigrinna! Så är det bara. Så det skall bli intressant att gå på det imorgon :).

Nu är det natten, så suss gott :).