När man är en känslig gråterska.

Ja, jag känner mig sån just nu. Har väl att göra med att jag just nu lever i press från alla håll, känns det som. Det skall fixas här o där, finnas till här o där, vara den snälla, glada mamman, hustrun, dottern, systern mm. O då räcker det med en film för att få mig att storgrina. Känslig, nähä. Fick på ett drama på 9:an ikväll som heter "Skicka vidare". Kan säga att jag grät halva filmen igenom, o ännu värre blev det i slutet. Tur att det bara är jag vaken. Mannen o sonen hade nog undrat vad som stod på, kan jag säga. Men herregud så sorglig den var. O så ännu mer sorgligt den slutade. Stackars lille kille, säger jag bara. O då tänker jag på att det är ganska många barn som har det på det viset, som han har.

Har jobbat idag på restaurangen. Har varit i disken mellan 11.30 o 16.30. Fy fasen, varmt, tungt, blött, kladdigt uäk. Men men, det är väl bara att genomlida såna dagar. I morgon jobbar jag 11-16, misstänker att det är samma jobb som väntar :(. Kan säga att min trasiga axel o min whiplashskada spökar lite ikväll. Får se om det här kommer att funka. O det är liksom inte i disken jag vill jobba, inte varje dag iaf, det kommer jag INTE att göra. Så är det bara. En av de unga tjejerna berättade en del innan jag gick som gör att jag kommer att vara vääääldigt vaksam på vissa saker.

Innan jag började jobba hade vi vårdplanering för min pappa. De, o han, tycker att han skall åka hem igen. O visst, nu är han uppe igen. Mycket för att de ger honom mer morfin o dessutom just nu cortison, o dessutom har han ju ätit ordentligt medans han legat inne. O det har ju gjort att han helt plötsligt blivit bättre, el vad man skall kalla det. Men hem skall han på fredag, o då med mer hjälp från hemtjänsten, vilket han INTE vill egentligen. O mer hjälp från kommunsköterskan, som hittillsdags varit en sopa, med mediciner etc. Jaja, vi får väl se hur det kommer att funka. Jag förstår att han inte vill vara på sjukhuset, naturligtvis, så jag håller självklart tummarna för att det kommer funka bra. Fan vad det är jobbigt att se sin pappa, som alltid varit den starka, vältaliga, mannen som alla lyssnat på o gjort som han sa, utan att det varit några "krig" (om ni fattar vad jag menar), helt plötsligt vara den svaga, som inte kan klara sig helt o hållet själv utan är beroende av andra hela tiden. Jag lider med honom för detta, det skär i mitt hjärta. Han som alltid fixat fantastisk mat, suttit ordförande på årsmöten där det förväntats mycket bråk men som med sin blotta närvaro stävjat bråkstakarna. Politikern som styrde med järnhand, även motståndarna, o fick igenom det han ville så gott som alltid. Han som jag varit med på så många olika saker, hundutställningar, resor, svamputflykter, ja massor. Han orkar idag inte gå utan rullator, o då går det väldigt långsamt. Han har svårt att ta sig upp ur en stol o lika svårt att sätta sig. Fy fan, vad det är hemskt. Det är inte så man vill att livet skall bli när man blir gammal. O inte han heller. För han vill inte mer, det säger han själv. Märker ni att jag är pappas flicka eller ;)?! Vi har haft våra duster genom åren, men det är ändå han som på något sätt har varit min livlina genom åren. Det är honom jag ringt när jag behövt hjälp, när något hänt, både roligt o mindre roligt, det är honom jag bett om råd i mångt o mycket. O snart, ja, det vet jag ju, kan jag inte göra det längre. Jag vet att jag just nu tar ut allt i förskott, men det är väl ett sätt att förbereda sig. Min mamma fick också cancer o gick bort efter ett halvår efter hon fick reda på det. O det var jättejobbigt, men det här ännu värre känns det som. Vet inte om det har att göra med att vi nu också håller på att avyttra hennes antikaffär, som min pappa inte klarat av att göra under de här åren. Det är 6 år sen nu i november som hon gick bort. O vi kunde ju inte gå in o göra någonting utan hans tillåtelse. Men nu skall allt vara fixat innan han går bort, säger han. O visst, det kanske är rätt, men det är många känslor som sätts i rullning genom detta. Försenat o för tidigt sorgearbete kanske, Låter helt knäppt antagligen, men det kan nog vara så. Jaja, det är väl bara att bita ihop i morgon igen, för imorgon är en ny dag. Så man får väl ha en gråtdag ibland helt enkelt. En dag när man inte klarar att se en film utan att gråta, el en bild av ett svältande barn, el en kram från sonen. Ja, ni fattar tror jag. Det är jag just nu.

Var bara tvungen att skriva av mig lite grann, innan jag försöker somna. Blir väl sådär med sömnen inatt, med tanke på att jag dessutom har blivit genomförkyld. Genomtäppt i näsa, huvud, hals, ja överallt. Har t om fått ta Ventoline för mina luftrör, något jag inte gjort efter open faktiskt. Skit också, det är inte det här jag behöver just nu. Är ju dessutom livrädd att smitta ner pappa, o jag måste vara på plats hemma hos honom på fredag när han kommer hem. Dels för att ha handlat, städat, o för att se till att han kommer iordning hemma. Får hålla mig på långt avstånd, misstänker jag.

Nu är ju hösten här också, o det gör ju inte saken bättre. Jag tycker INTE om höst. Det är så definitivt att den här jävla vintern är på gång. O att det är höst är inget tvivel om. Jag o sonen var ute i skogen en sväng igår o hittade en massa trattkantareller. En månad för tidigt, dessutom. De skall INTE komma i augusti, så är det bara. Hittade några gulingar också, men inte många. Däremot ca 4 liter trattisar. Så nu har jag en del fixat till Mästerkocken ;). Har också fått rådjurskött, inner- o ytterfilé, för att prova att göra en rådjurspaté med trattkantareller i. Får se hur den blir, om det kan vara något att ha på uttagningen. Rådjurspaté med trattkantareller serverad med lingonsås, syltade trattisar o strimlade, rostade, rotsaker. Vad tror ni om det? Kan det vara något att servera? Hjälp mig nu.

Ursäkta, blev ett långt, snurrigt inlägg. Men det är sån jag är just nu antagligen. Virrig o snurrig, känns så iaf. Ingen struktur på nånting känns det som. Hoppas att det går över. Natti natti!