Tankar

Igår var det ju fredag den 13:e, inget jag tänker på egentligen. Men igår var verkligen en riktig skitdag :(. Den började iofs bra med att sonen, utan att vara arg, gick upp tidigt eftersom han skulle vara på morgonfritids. Det brukar vara lite krig på morgnarna kan man säga annars. Mannen gick strax efter halv 7 o vi kom iväg så vi var på fritids 6.55. Då ringer mannen o frågar var vi är för då hade det inte kommit en buss som det skulle. Jag hade alltså kört förbi honom när jag åkte. Nåväl, jag åkte inte ner o hämtade honom, för precis då kom det en buss. Så jag fortsatte in till Gbg, o inga köer så allt flöt jättebra. Sen började det! In på parkeringen, fram till biljettautomaten o där upptäcker jag.... INGEN PLÅNBOK! Men vad fasen! Hade betalat ett par räkningar kvällen innan o glömt lägga ner den igen *suck*. Jaha, ringa mannen som nu satt på pendeln in till Gbg så han fick komma till mig o fixa parkeringen. O naturligtvis så började bensinlampan lysa också *suck*. Så det var bara för honom att lämna ifrån sig bankkortet så jag kunde fixa dagen. Så det var ju jättebra att han försökte komma iväg tidigt, funkade inte, o inte åkte med mig eftersom vi slutade på samma plats, vid samma tidpunkt iaf.

Sen in o ha varmkökslektion. Där skulle vi filéa vitling o sedan tillaga något av den, o koka risotto. Jag är inte så himla förtjust i vitling, el rättare sagt, några torskfiskar alls, o risotto är inte min favorit heller. Men det är ju just nu en trendrätt ute på restaurangerna så det skall ju göras iaf. Varför jag inte gillar risotto är för att jag inte mår så bra av riset o att det är så kladdigt. Blir ju bara som en jäkla klump i magen. Men jag grep mig an fisken o lyckades iaf bra med filéandet av den. Sen började det. Skulle fräsa lök till risotton, o brände den. Så en gång till bara. Fick igång risotton o började göra en vitvinssås där det skulle vara fräst schalottenlök i. O naturligtvis blev den bränd också, så fick göra om det också. Sen vägrade buljongen att reduceras, kan inte fatta varför, o läraren fattade inte heller, så det var ju bara att göra en bottenredning o mata på fonden istället. Funkade konstigt nog. Sen skulle jag göra lite friterade rotsaker o naturligtvis blev olja för varm så det blev inget med det, för svarta rotsaker..... nej tack. Jamen tjena vad bra det gick allt då. Risotton blev dock till slut ok, enl läraren, o fisken höll sig på mattan i stekpannan. Blev en lite blekare tallrik än jag tänkt mig, men det var bara att gilla läget.

Fick sen telefon från pappas hemtjänst att han blivit mycket sämre o jag behövde fixa näringsdrycker eftersom han hade svårt att få i sig mat. O han kunde nästan inte stå alls längre. Så hämta sonen, hem o sätta igång middagen till mannen o sonen o sen iväg för att fixa det till pappa. Handlade lite till honom som behövdes, o när jag kom bort till honom så sov han. Hemtjänsten kom sedan o då bröt jag bara ihop, för tyvärr är det inte långt kvar nu. Han får mycket morfin o annat smärtstillande o ångestdämpande eftersom han själv tycker att det går alldeles för fort o hinner inte med liksom. O min stora, starka pappa är allt annat än det nu. Fy fan vad jag hatar cancer som bara parasiterar o jävlas. Kan man inte bara få somna in i lugn o ro när man blir gammal. Det är ju vad han alltid velat, o alltid varit frisk tidigare. Jag var kvar hela kvällen hos honom för jag kunde bara inte lämna honom ensam även om han sov. Hemtjänsten är där men inte hela tiden, men igår begärde jag att det skulle vara någon där så att när han vaknar o behöver något så skall det finnas någon där. För även om jag är där så vet ju inte jag vad jag skall göra el hur det skall vara. O jag känner mig lite olustig för det också att vara ensam där om det skulle hända något. Vilken helveteskväll säger jag bara. Tur iaf att "rätt" hemtjänstpersonal jobbade o kunde vara där en hel del med mig. Det är ju inte det att man kan göra något, men jag märker att han är lugnare när jag är där iaf, även om han sover.

Jag valde, efter samrådan med hemtjänsten, att åka hem o sova, för de sa att det inte skulle hända något ännu. O idag blir det till att ta med sig läxböcker, dator o så o vara där hela dagen. Mannen får komma dit med sonen en stund, för jag vill ändå att sonen skall få en chans o träffa sin morfar en sista gång medan han ändå är någorlunda o inte bara få reda på att han dött. Så de får som sagt ta en sväng dit, vet inte om jag tänker rätt, men det känns så.

Fy vad man känner sig maktlös i det här. Man vet ingenting om hur långt det är kvar, kommer det att stanna upp o han får ha det så här ett tag till. Jag vill inte att han dör, han är ju min pappa, min stora starka pappa, som jag alltid kunnat vända mig till med mina frågor om allt. O han har alltid kunnat svara mig o diskuterat. Han har ju stöttat mig, talat om för mig när han tycker att jag gjort fel o fått mig att känna mig trygg. Han skall ju alltid finnas där. Ja, jag vet, det är orealistiskt men så är det bara. Men jag vill inte att han skall behöva ha ont el ha det så här med ångest o smärtor heller. I julas var vi ju hos honom o då var han med o gick o hämtade mat själv. Nu kan han inte ens äta själv. Det gick alldeles för fort! Vi har ju inte hunnit med att prata om allt som vi skulle prata om. Just nu vill jag backa bandet ett par år o hinna med allt. Men det spelar nog ingen roll, för man känner nog alltid att man inte hunnit med allt, även om man försökt. O ens föräldrar är alltid ens föräldrar, o de skall finnas där som de alltid gjort, så är det bara.

Usch vilket tråkigt inlägg. Men jag behöver skriva av mig, bara gråter hela tiden känns det som. O som sagt, jag startade bloggen för min skull, så jag fortsätter att ha den för min skull. Att man får nya vänner är en bonus o det är jag jätteglad för. Även om man inte träffat alla irl, men det kanske kommer, el kanske inte, vem vet. Just nu känner jag mig bara förvirrad o lite övergiven på något sätt. Kan inte förklara riktigt hur jag menar, men det är en sån känsla jag har just nu. Life is a bitch, det är ett som är säkert iaf just nu.

Jag kommer inte hoppa av skolan, det var inte det jag menade i mitt förra inlägg, utan frågan var väl eg om det var vettigt att öka studietakten när jag vet vad jag har framför mig. O när jag skrev det inlägget så var pappa ändå mycket bättre. Det sa bara pang o så hände det här över en natt, känns det som. Så nej, jag hoppar inte av. Jag har valt den här utbildningen för min skull o han har stöttat mig hela tiden i mitt val o har hela tiden tyckt att det är jätteroligt att jag äntligen tog det här valet. Därför är inte tanken att jag skulle hoppa av, även när han går bort. Jag biter ihop, för jag tror att det är bättre för mig att ha något att göra än att bara sitta hemma o sörja. Jag skall göra det här för min, o för hans skull, o jag skall göra det jäkligt bra. Ja, det kommer att vara mycket sorg i vissa saker jag gör eftersom vi alltid haft mycket mattankar o matlagning ihop men det kommer också kännas bra att göra det, tror jag iaf. Så nej, avhopp blir det inget. Gäller bara att lösa det hela nu den här tiden.

Nu skall jag äta lite frukost o sen packa ihop mina saker o åka bort till pappa o hoppas att han har det ok iaf. Sorry för långt o sorgligt inlägg.