Sorg!

Jag är så tacksam att jag genomförde påsklunchen hos pappa då vi samlade syskonen med respektive. Han var så glad o tacksam att det blev en så trevlig dag. Efter det blev han snabbt sämre o det kändes som han gjorde avslut efter hand från den dagen. På fredagen ringde de mig på förmiddagen o sa att jag skulle komma eftersom han blivit mycket sämre. Jag var ju hos honom varje dag efter jobbet o naturligtvis slängde jag mig iväg när de ringde. Sedan var jag hos honom så gott som hela tiden, förutom några timmar på nätterna som jag var hemma o sov. På söndag morgon, 6.35 ringde nattvaket mig o sa att jag skulle skynda mig eftersom han var riktigt dålig. Men när jag kom dit 7.05 hade han somnat in. Vaket hade sagt till honom att jag var på väg o då blev han helt lugn o somnade in, lugnt o stilla kl 6.45. Jag tror att han gjorde ett val, även då.

Naturligtvis är det mycket ledsamt o sorgligt, faktum är att efter att ha sett hans tunga kamp mot cancern som härjade i hans kropp o hans ord att han verkligen inte orkade med det här, så känner jag att han har fått lugn o ro o fick flytta upp till sin älskade hustru o där få fortsätta istället, utan smärta. Visst har jag gråtit men inte så förtvivlat som jag trodde att jag skulle bli utan det känns nästan mer som ett lugn med sorg. Min bror kom ner, naturligtvis, o vi hade två underbara hemtjänsttjejer, som skulle ha jobbat hos pappa den söndagen, som var hos oss hela dagen. De gjorde i ordning honom så fint o klädde på honom de kläder jag valt och sedan pratade vi, tittade på gamla foton från pappas ungdom o fram tills nu, drack kaffe, t om skrattade åt minnen. Emellanåt var vi inne hos honom innan de kom från begravningsbyrån o satt en stund hos honom. Det kändes helt odramatiskt, nästan lite overkligt, men var ett jättefint sätt att få ta avsked av en stor person med ett fantastiskt stort hjärta o en mycket stor portion humor. Han sa dessutom alltid till oss att man skall vara snälla mot varandra, o det är något som verkligen är viktigt, men inte alltid något man tänker på.

Veckan som gått har jag varit på praktiken o jobbat o vi har haft vansinnigt mycket att göra, som vanligt. Dessutom har en av kockarna blivit långtidssjuk o lär inte komma tillbaka igen efter vad det verkar, så det har varit extremt mycket att göra. Han hade bl a hand om bakning av restaurangens mjuka kakor så de stod helt handfallna när det blev så här. Blev tillfrågad om jag kunde ta det på min lott under de veckorna som var kvar o det gjorde jag naturligtvis med glädje eftersom bakning ju verkligen är min grej.

Blev dessutom tillfrågad av chefen om min nästa praktiktid om jag visste var jag skulle vara o om jag skulle kunna tänka mig att komma tillbaka till dem o då jobba med bufféerna istället för att vara i lunchdelen. Kändes jätteroligt att de vill ha tillbaka mig naturligtvis och eftersom jag trivts väldigt bra hos dem så tackade jag ja o hoppas nu att skolan går med på att jag får göra nästa praktik om en månad hos dem. Dessutom så har jag fått reda på att när jag slutar skolan så kommer jag att med största sannolikhet att få komma till dem o jobba med julborden. Visst, det är ingen fast tjänst utan på timmar men det känns ändå väldigt bra att veta att jag troligtvis har en del jobb när man slutar. Så trots att det varit en sorglig vecka så har det ändå varit en väldigt bra vecka o jag vet att min pappa skulle varit uppriktigt glad för min skull nu. Han kommer alltid att finnas med mig, på något sätt, för han o jag hade väldigt starka band mellan oss. Vi var inte alltid överens o vi kunde ha hetsiga diskussioner, men det var alltid han o jag mot alla andra ;). Vila i frid, älskade pappa!